Kaverit–Друзья‎ > ‎Jäsenet‎ > ‎Veikko‎ > ‎1800 –‎ > ‎

Runosångerskan Paraske

Kirjoitus julkaistu Hemmet och Samhället lehden numerossa 6 & 7, Juni – Juli, 1894. 1894-06-15.

  • Jaettu virkkeisiin pisteen kohdalta. Alkuperäinen kappalejako merkitty "Uusi kappale" -otsikolla.

Runosångerskan Paraske.

För omkring 60 år sedan, medan lifegenskapen ännu florerade i Ryssland och dess lydländer ägdes den lilla byn Niskumäki, i Ingermanland nära finska gränsen, af familjen Kutsoff.

I denna by var runosångerskan Paraskes barndomshem.

Den var omgifven af djupa skogar där björnar och vargar huserade och i granskapet var en sjö, där ett hämskt sjötroll, som utgjorde näjdens fasa, sades ha sitt tillhåll.

För öfrigt tycktes välstånd råda i byn och isynnerhet smeden Mikita Mikitich, Paraskes far, stod sig väl på sin lilla gård, där han underhöll sju kor och efter hand lade sig till fem hästar som inbringade honom god förtjänst genom att skjutsa resande, hvilka icke då för tiden hade några järnvägar att tillgå.

Hans hustru, Tatjana, var känd som en duglig kvinna, hvilken icke allenast skötte sitt hushåll väl, utan därjämte hann både väfva, sy och brodera.

Emedan godsägaren, som tillgodogjorde sig de lifegnas arbeten, på alt sätt befordrade deras kunskap härutinnan, stodo handtvärken högt under lifegenskapens tid.

På sina egendomar voro adelsmännen själfhärskare i samma grad som zaren i det stora riket och om de önskade sig ett vackert träsnideri, ett broderi eller en spetsknypling, så måste de lifegna kunna utföra alt detta.

Också sändes de ofta af sina herrar till olika orter för att lära sig någon speciell industri, i hvilken de sedan på godset kunde meddela undervisning.

Men Tatjana hade icke behöft lämna sitt hem för att inhämta broderiets konst, ty den hade i likhet med de gamla runosångerna gått i arf från led till led inom hennes släkt, som var bosatt i finska Karelen i Vaskela by af Sakkula rocken.

Tatjanas stuga i Niskumäki blef därför ett hem för sången, där under de långa vinterkvällarna runosångens mästare infunno sig för att med sjungande lätta de lifegnas arbete.

Uusi kappale

I detta hem föddes många söner och döttrar och bland dem år 1833 »hvarken den äldsta eller den yngsta» Paraske.

Hon gaf, berättar hon själf, genom sin klena fysik och senare genom sitt ostyriga lynne sin mor anledning till mycken oro och bekymmer.

Bland sina upptåg under barnaåren erinrar hon sig ännu huru, engång då alt husfolket var borta på arbete och hon var lämnad hemma med älsta brodern som skulle vakta de små syskonen, hon företog sig att högst omständligt gömmakällarnyckeln.

Hon klättrade upp för en hög brädstapel och därifrån ner tils hon slutligen fann i en bakom brädstapeln belägen gammal byggning en väggspringa, synnerligt lämplig att härbärgera källarnyckeln.

Högeligen belåten med sitt tilltag klättrade den lilla treåringen tillbaka igen samma farliga väg, åt i sinom tid sitt aftonmål och blef lagd till sängs af sin från arbetet återkomna mor.

Några timmar därpå blef det stort allarm i huset då källarnyckeln saknades och efter mycket letande och många gissningar om hvem som tagit den, anade hennes mor att det icke kunde ha varit någon annan än hennes lilla Paraske som varit framme igen.

Flickan blef väckt från sin sömn och förklarande sig veta hvar nyckeln var, begaf hon sig att hämta den, under det modern förskräckt öfver den vådliga färden icke ens nändes banna henne.

Uusi kappale

En annan af sina bragder, som förskaffat henne ett annars sällsynt loford, omtalade Paraske med tillbörlig stolthet.

Hennes älste bror, föremålet för hennes synnerliga beundran, arbetade i en fabrik omkring 7 verst från hemmet.

En dag då han var hemma och modern lofvade tillreda en rätt som var sonen mycket i smaken, bad han att hon skulle sända honom af denna älsklingsrätt till fabriken.

»Det skulle jag gärna göra, menade hon, blott jag hade någon att skicka.» — »Jag skall gå», sade Paraske.

— »Du!» ropade alla i korus, skrattande åt det åttaåriga lilla pyrets förmätenhet att tro sig kunna vandra denna farliga, långa och villsamma väg.

Men Paraske afstod icke från sin föresats, utan begaf sig på utsatt dag på vandring genom skogen och längs stranden där den illa beryktade näcken grasserade.

Hur hon sprang! Hennes bror hade sett sjötrollet då det anföll en ko, hon skulle varit nyfiken att få se odjuret, också hon, men hon var på samma gång betagen af skräck vid tanken därpå.

Då hon nådde skogen saktade hon sina steg och för att ingifva sig mod började hon med hög röst sjunga en sång om de så mycket fruktade vargarna.

Men till sin fasa erinrade hon sig i detsamma det finska ordstäfvet: »vargen kommer då man nämner hans namn», och i tanke att hennes sång dragit dem till henne begynte hon åter springa af alla krafter tils hon andlös hann slutet af skogen, där två gångstigar möttes.

Hvilkendera borde hon taga? Vid lugnare besinning erinrade hon sig att vägen skulle leda upp för en kulle där hon skulle få närmare besked om hvar fabriken var belägen.

Alt nog, hon hann helskinnad fram och lyckades därigenom infria sitt löfte, rädda sin heder och träffa den älskade brodern som blef mäkta förvånad att se henne infinna sig vid fabriken med en kruka på armen.

Men hennes stolthet nådde sin höjd då hennes bror för sina kamrater omtalade huru hans lilla syster vandrat den farliga skogsvägen för att hämta honom hans favoriträtt — då rätade hon upp sin lilla gestalt till dess fulla höjd.

Uusi kappale

Paraskes äfventyrliga tilltag ingaf hennes mor endast oro och bekymmer.

Hvad i all världen skall det bli af dig, stackars barn — till hvad skall du väl någonsin kunna duga! — Paraske hade dock redan gifvit prof på en ovanlig begåfning som hade bort kunna glada hvarje moders hjärta.

Då hon icke var mera än två år gammal kunde hon redan med sin späda röst återge sin mors sånger om sommarens fägring, om fåglar och blommor.

En dag då hon var tre år, låg hon på ugnen, medan en bröllopsfest som bäst pågick i rummet, och var lifligt anslagen af brudens dräkt och de bröllopsrunor hon då hörde sjungas.

Dessa runor ha så inpräglat sig i hennes minne att hon kan dem fullständigt ännu i dag, ehuru hennes systrar som också voro närvarande längesedan glömt dem, enligt hvad hon tror, i följd af den hårda träldomstid de genomgingo sedan hon lämnade dem och som invärkat försvagande också på deras minnen.

Uusi kappale

Som ett kärt minne erinrar sig Paraske sin flicktid.

Tre_dagsvärk i veckan tillhörde godsherren, men arbetet var aldrig öfverdrifvet tungt.

Klimatet var där mildare, sådana stränga froster som ibland förstöra hela skördar i det nordliga Finland förekommo icke i hennes hemtrakt.

Det var glada tider då hon om hälgdagarna färdades till Vaskela, sin mors forna hem, som nu ägdes af hennes morbror.

Denne, som var mycket fästad vid sin systerdotter, hade redan sedan flere år en fästman i beredskap för henne.

Kauril Stepanoff på Laurila gård i deras egen by var just rätta mannen för Paraske.

Hon hade aldrig sett eller talat till honom då en dag, medan hon satt och sydde, under det hon vaktade på fåren, hon såg en kärra med tvänne män komma upp för backen.

Hon gissade genast att den ena var Kauril, ty hon kände Laurila gårds häst.

Då han stannade och hälsade på henne behagade detta henne ej emedan hon ansåg att han tog sig en alt för stor frihet, hon höll därför ögonen nedslagna och svarade ej.

»Han bör först gå upp till mitt hem och begära mig», tänkte hon.

Detta hade han också redan gjort och erhållit familjens samtycke.

De voro således förlofvade innan de ännu talat med hvarandra.

Han kom nu närmare och frågade om hon hade lust att se hans hem och då hon svarade ja, tog han henne genast med sig.

Uusi kappale

Men nu uppstod en svårighet; hon hade förlofvat sig med en man från Finland och hon kunde icke gifta sig med honom utan att hennes husbonde gaf henne fri.

Från godsherm anlände dock omsider det afgörande svaret: Eftersom hon har en fästman på andra sidan gränsen så gif henne fri att hon må kunna gifta sig med honom.

Uusi kappale

Tre veckor efter förlofningen firades brölloppet.

Paraske ikläddes sin brudståt med messingskrona och blommor och vigdes en söndag i kyrkan hvarefter gästerna samlades i hennes hem för att undfägnas med mat och dryck.

Kaffe och the voro dåförtiden okända i bondehem.

Senare på kvällen dansades det, men ingen musik bestods, utan hvar och en som kunde sjöng till dansen.

Till sist utfördes de sånger, som äro kända från Kalevala, då bruden tar afsked af sitt hem och begråter sin barndoms fröjder.

Det är ett egendomligt drag af det finska folklynnet då den finska bonden, som icke vet af någon sofism, vid dödslägret med jublande uppsyn utropar: »Herren vare prisad», men vid bröllopsfästen gråter bittra tårar öfver brudens öde.

Uusi kappale

Kort efter det Paraske gift sig och flyttat öfver till Finland tyckes hennes familj ha drabbats af svåra sorger och motgångar.

Det gamla hemmet brann upp.

En ny inspektor kom till godset som var lika grym som den förra varit god.

Han införde nya fordringar som drabbade arbetarena tungt, isynnerhet mot kvinnorna var han hård.

En gång under ett anfall af ilska befallte han att alla kvinnor skulle piskas och under middagstimmen församlas i en lada där exekutionen skulle utföras.

Men då sådant var olidligt sökte kvinnorna skydd i djupa skogen för hela fjorton dar, fastän det redan var långt lidet på hösten.

Klagomål öfver inspektorns grymhet blefvo under tiden framförda till den ständigt i Petersburg vistande godsherm och inspektorn erhöll tillsägelse att icke piska kvinnorna, hvarefter de återvände till sitt arbete och aldrig vidare yttrade ett ord om den tilltänkta illgärningen.

Uusi kappale

Men ännu bittrare sorger nådde Paraske.

Hennes ögon fylldes med tårar och hennes röst darrade då hon omtalade det, ehuru mer än 30 år förflutit sedan denna händelse.

Inspektorn ville för en af sina protegéer komma i besittning af gården och smedjan, hvilken nu ägdes af Paraskes älskade bror.

Han vägrade att afstå från dem och bittra ord och slag föllo å ömse sidor.

Paraskes bror slogs i bojor och blef förd till Petersburg.

Men som han i åtta år tjänat som kusk hos godsherm var denne villig att låna honom sitt öra.

Tvisten blef bilagd, mannen fick förlåtelse för sin öfverilning och fick behålla sin stuga.

Men hans fiende väntade på honom, det brott mot diciplinen, som låg i en vädjan från inspektorn till godsherm, måste hämnas.

Ett slag af en grof påk störtade Paraskes bror till marken där han blef liggande död.

Han var ju endast en slaf — inspektorn gick således fri från ansvar, ty att döda en slaf var ej ett mord.

Uusi kappale

Före Krimkriget — berättade oss Paraske — hade hon en syn som förebådade kriget.

Hon såg kejsaren på en hvit häst, hvarifrån han nedgjorde sina fiender, »Zaren är en god och helig man.

Han kan aldrig bli slagen. Gud är alltid på hans sida och hans fiender måste alltid förödmjuka sig i stoftet.»

En gång hade Paraske i Petersburg den lyckan att få se Alexander II.

Det var en stor dag för henne.

Hon är i själfva värket icke ensam om att hålla denna kejsares minne kärt — det är älskadt och aktadt öfver hela Finland.

Uusi kappale

Från sitt senare lif har Paraske icke mycket att förtälja.

Hon säger sig lefva i minnen från sin barndoms dagar, från den tid då hon lärde sina runor.

Uusi kappale

För fyra eller fem år sedan då pastor Neovius var prest i Sakkula fäste han sig vid denna kvinnas ovanliga ansikte och lärde känna henne och den rikedom af gammal folkpoesi hon bevarat i sitt minne.

1,152 sånger, dels lyriska, episka, bröllopsklagosånger eller trollrunor, 1,750 ordspråk och 336 gåtor, är det lägsta antal han beräknat för denna från glömskan bevarade skatt.

Paraske kan hvarken skrifva eller läsa, hvilken literära oförmåga till en viss grad tjänat att bevara hennes runosamlings ursprunglighet.

Hon har bevarat sitt eget språk så rent att hennes runor icke äro behäftade med den provincialism som råder i hennes 20 verst från ryska gränsen belägna hemtrakt.

Uusi kappale

Ett annat bevis på Paraskes underbara minne är de många mönster hon broderar »utantill».

Flera af dessa geometriska mönster ha sin skilda användning och sina särskilda namn.

— Paraske har vistats för denna vinter hos pastor Neovius i Borgå.

Hon är mycket enkel och har icke låtit skämma bort sig af all den uppmärksamhet hon rönt af folkloresamlare, både utländningar och patriotiska finnar.

Hon har åldrats tidigt och är mycket krokig, det senare troligen en följd af den tunga gammaldags dräkt hon 'förr bar och som tryckte öfver hennes skuldror.

I sin långa hvita klädesjacka, sin svarta kjol kantad med en röd rimsa och sin broderade mössa ser hon underbart pittoresk ut, hvarför hon också blifvit en favoritstudie för artister.

Hon ämnar i sommar återvända till sin hemtrakt för att i sin stuga inlära sina barnbarn de gamla runorna, men deras minnen tyckas icke kunna behålla hennes stora förråd och hade icke den för folkpoesin nitälskande pastor Neovius uppsamlat dem skulle detta sista band mellan det förflutna och det närvarande gått förloradt för framtiden, ty i bardernas led är Paraske helt visst den sista.

Annie Clive Bayley

Tähän tulee suomenkielinen versio.

Kappaleet ovat niin pitkiä, että ne voisi jakaa useampaan, nykylukijalle ymmärrettävämpään osaan.

Comments